tisdag 10 november 2009

Norderön, tomtar och ond bråd död

Jag var på Norderön med familjen, och diverse släktingar (mest sysslingar, pappas kusiner och mina bröder jag minns).

Den första mer normala delen av drömmen minns jag inte så här långt in på dagen, men vid något tillfälle gick vi i samlad trupp till ett stort grustag, med stora maskiner som lastade grus, och verkade försöka träffa oss med de stora "grus-släppen" ovanför oss. Vi flydde kors och tvärs som kaniner på flykt, och hittade till sist en byggnad att gömma oss i.

Det var en stor fabrik med maskiner av massa olika slag som var byggda för att slå, banka, skära, sticka, krossa och mangla det som åkte förbi på det löpande bandet (som var hela golvet, bara några få platser här och var var onåbara av maskinerna, där vi panikartat försökte klämma in oss).

Allt var byggt av mörkt järn eller stål, väldigt rent men mörkt och grovt, och hela löpande band-golvet och många pinnar och saker som var gjorda för att fösa in offren i maskinerna var gjorda av svart tjockt gummi.

Det "jobbade" små dvärgliknande varelser, kanske mer småtomtar (grå-svarta, arga små varelser), i fabriken - som verkade vara helt tom utöver offren - vi. Tomtarna tog tag i armar, ben, hår, eller vad de fick tag i, och drog oss mot maskinerna så att vi skulle bli "hanterade".

Man fick se och höra sina släktingar dö en plågsam död på olika sätt. Först kanske bara trasas sönder "lite" så de "bara" blödde och skrek och inte kunde flytta sig när tomtarna kom mot dem. Mycket ångestskrik innan man ens var hotad av en maskin eller tomte också så klart.

Det enda sättet att komma undan tomtarna var att lyckas få ner dem i "mixerhålen" som fanns lite här och var mellan maskinerna. Hål, med gummikanter (som slickepottar), där man sögs ner och mixades sönder och försvann.

Tomtarna var ganska små, så det var relativt lätt att lyfta dem, om man hade två händer kvar, och trycka ner dem i hålen. När de fastnade i ett hål gjorde de inte en min, eller ett ljud, de bara mixades sönder sakta sakta utan att verka påverkas av det - och släppte oss inte med blicken medan blodet sprutade.

Efter ett tag, när en stor del av familjen var död, så var det till slut inga tomtar kvar. Så det "enda" jag och resterna av familjen (vi var kanske tre kvar, av ett tjugotal) behövde bry oss om var att undvika maskinerna, som var rejält svårt i sig.

Någonstans där i slutet av drömmen minns jag att jag ropade på Julle (min äldsta bror Julian) för att få hjälp med att bända sönder en maskin. Någonstans där vaknade jag.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida