torsdag 23 augusti 2007

Zombier, kyrkogårdar och knivar

Dröm 20070823-natten:

Jag drömde att jag var på en stor restaurang, och antagligen var det massa små barn där som var riktigt högljudda och otroligt irriterande, för jag tänkte nog tanken på att få ett utbrott på dem.

Vilket ledde till att alla barn på stället (många) helt plötsligt var zombier.



Allihop sökte sig mot mig på det där klassiska långsamma sättet, och tog allt de hade i närheten för att försöka (och lyckas) skada mig och andra vuxna. Folk flydde till höger och vänster. Klättrade upp på bord och hyllor för att komma undan.

Helt plötsligt såg restaurangen ut mer som en kyrkogård med höga murar och svarta spetsiga staket.



Det var proppfullt av folk som klättrade upp på staket och murar och slog sig fram för att rädda sig själva. De knuffade ner sina vänner och sin familj för att vinna sekunder.

Jag hade vanliga matsalsgafflar och -knivar att skydda mig med, och högg åt alla håll.

Zombiebarnen verkade ha en ledare, som var riktigt läskig. Han var så självsäker och var helt inställd på att skrämma mig till döds mer än döda mig. Han smög sig fram och bara tittade på mig genom sin vitblonda lugg, med ett snett elakt leende i sitt avlånga bleka ansikte medans jag slogs för mitt liv. Ena sekunden var han där, andra sekunden borta. Ibland utdelade han ett riktigt smärtsamt hugg mot mitt ben, eller arm, eller ett annat ställe som "bara" gör ont istället för att vara dödligt.

Zombierna verkade vara odödliga, spelade ingen roll hur mycket man skadade dem, de fortsatte ändå.

Men.. så avslöjade "ledaren" att det enda sättet att döda dem var att sticka dem i hjärtat, och vrida om kniven, så man gör sönder hjärtat tillräckligt mycket för att förstöra deras energikälla (ffs?!). Så jag gjorde det och märkte att de jag skadade på det sättet blev svagare och sjönk ner på golv/stolar/var de nu befann sig. Jag blev hoppfull och fortsatte tills jag var omgiven av svaga (inte döda) zombier.

Då log ledaren åt mig igen. Självklart hade han lurat mig och jag var nu omgiven av otroligt många barn, som naturligtvis hade all sin styrka kvar. Så jag fortsatte att slåss för mitt liv.

När jag precis var på väg att inte orka mer, för att jag förlorat så mycket blod och knappt kunde röra mig av all smärta, så kom jag på det klassiska i alla filmer (jag som inte ens kollar på zombiefilmer). Hjärnan! Jag stack kniven rakt in i deras svampiga, ruttnade huvud, och på så sätt dödade jag dem alla, en efter en. Inte snabbt, inte enkelt, men det gick.

Det är första "riktiga" mardrömmen jag haft, som faktiskt skrämt mig. Trots att jag som vanligt var helt övertygad om att det bara var en dröm (som jag i drömmen, som vanligt, inte kunde vänta innan jag fick berätta för folk, vilket jag sedan drömde att jag gjorde - vilket nästan fick mig att glömma att skriva här nu, för jag trodde att jag redan gjort det).

Men som vanligt var det så klart en fantastiskt cool miljö, jag hade bara inte samma tid som vanligt att utforska den.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida